Ventilering

Denna dag: genomgående svimfärdig. Eller denna månad, rättare sagt: ständigt i psykisk obalans. Skoltrött eller återkommande måndagsångest?
 
Jag finner ingen harmoni i att göra sådant som påverkar andras resultat. Så tilldela mig inga fler grupparbeten, deadlines eller fasta ankomster när det resulterar i underkända tentor, samtidigt som inlämningar ändå reflekterar ett tydligt godkänt. Egna planer har jag inga problem med, och absolut inte ifall det inkluderar matlagning eller eget lärande, som att sträckläsa böcker om alternativa livsstilar. Att varje dag åka till skolan för ämnen utan värdiga resultat får mig ingenstans. Mer än till instinkten av att jag om möjligt har hamnat fel. Inte med matematiken, utan med statistiken som knyts till samhällsteorier. Antalet dagar som fyllts av frustration går inte att räkna ens på alla mina fingrar och tår. 
 
Istället vill jag i vår hellre läsa upp två/tre ämnen för att börja en teknisk skola till hösten. Där jag kan ta nytta av min egen kropp i forskning, där mina reflektioner får ta plats och faktiskt spelar roll, eftersom ingen annan kan bedöma det jag känner. Först en paus på distans med träning av egen disciplin. Det ska samtidigt inte påstås att jag saknar erfarenhet och kompetens för att planera en bättre stad. Därför vill jag kandidera klart det program jag gett mig in på. Och visa att jag inte viker mig av vad lärare och andra domare ser som misslyckanden eller otillräcklig kunskap, när jag faktiskt bidrar. Jag behöver någon som lyssnar, mer än hemma i en trygg famn. För ingenting av allt vi tenterat varje månad i mer än ett år har varit det jag vill skriva om. Inte under sådan tidspress om inlärning åtminstone. Hela livet har jag velat lära om detta, och hur gammal historia kan appliceras på dagens snedsteg. Bara det inte innebar att tvingas inom vissa ramar, utan att vara svart på vitt. För min fritid, eller framtid, vill jag låtas analysera fritt. Eller lämna skolan utanför hemmet, byta jobb och ägna dagarna åt träning så att kroppen blir piggare för nästa beslut. Jag vill bara inte tvingas stanna upp. För länge. 
 
Hur ska jag bära mig åt? När vet jag att det är dags att hoppa av och testa vingarna i andra vindar? Modig, det är jag, förutom när varje dag känns som en kalldusch och ett försök till uppvaknande med levererat beslut.


Livet |

Upp