Praliner



 
Ingen påsk utan godis. Lakrits, kaffe och hasselnötter, kokoskola, marsipan och pistage. Hemgjorda praliner med smaksatt (och så klart) vegansk dulce de leche. Receptet är enkelt men tidskrävande. Koka upp 1 liter sojamjölk med drygt två teskedar äkta vaniljpulver samt 2 dl strösocker. Sjud under en till två timmar till kolakonsistens.

Till chokladen smakade jag av en del med bryggt kaffe respektive lakritspulver. Rulla mandelmassa till kulor eller stänger och täck med hackade pistagenötter. Smält 200 gram mörk choklad över vattenbad och klicka i formar, använd en spatel för att jämna till och låt stelna i kylen. Kläm ut och slå in i folie eller servera direkt!

Att rata päls men dyrka mocka

Skillnaderna mellan en pälsjacka och skinnhandskar eller ett par mockaskor är färre än många verkar tro. De tar slut ungefär vid förknippandet där det ena djuret liknar någons husdjur medan det andra liknar något som sedan urminnes tider serverats på en tallrik. Ganska självklart är det ena livet mer stigmatiserat än det andra, accepterat att utnyttjas. Båda med exponering och smak som anledning, om än av ordens olika innebörd.
 
Diskussionen rotar sig i kanske den mest vanliga missuppfattningen att skinnet bara är en biprodukt vid slakten, och att det därför ”inte spelar någon roll om en köper skinnprodukter”. Livet är ju redan taget, och man kan likväl använda hela kroppen – det som nu är en produkt, något som egentligen alltid varit just ett objekt och aldrig någonsin setts som en levande och kännande individ. Låter det vettigt? Den enda som kan hålla med helt utan dåligt samvete är den person som inte har något. Eller någon som ännu inte läst in sig på ämnet. Det är ett argument som är övertygande enbart första gången, alla gånger därefter fullföljs handlingen trots illviljan. Skulle man alltid spela efter denna visa så skulle all diskriminering vara tillåten. Djuren föds upp, stängs in och dödas för att människor har vant sig vid att äta deras kroppar och ägg samt dricka deras mjölk, men inte minst bära deras skinn. Jag var till en början en av de vegetarianer som fortfarande köpte mockaskor för att följa modet samt skinnhandskar och duntäcken för att hålla mig varm. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde vara så blind. Lättövertalad och självupptagen med en inskränkt livsuppfattning. Samtliga typer av djurindustrier gör allt för att det ska fortsätta att vara så.
 
Industrin har en grym baksida som består av lidande, sjukdomar och stereotypa beteendestörningar. Ändock bidrar skinnindustrin en hel del till lönsamheten för kött- och mjölkindustrin. Läderproduktionen går hand i hand med matproduktionen varpå skinnets värde uppskattas till 5-11% av marknadsvärdet på ett djur. Skinnet är den mest värdefulla delen av djuret efter köttet och organen. Andra än nötkreatur, får och getter som också utnyttjas är grisar och hästar, men även krokodiler, strutsar och kängurur. Ibland kan det också vara taget från hund. De vanligast förekommande djuren som tas för sin päls är mink, räv, chinchilla, tvättbjörnar, sobel (en art i familjen mårddjur) och lamm.
 
När det kommer till pälsindustrin föds djuren upp endast för sin päls, resten av djuret tas sällan till vara. En annan skillnad mellan päls och läder, kan tänkas. Varför det skulle göras saken värre är för mig oklart. När det gäller exotiska djur så föds krokodiler upp på särskilda farmer både för sitt kött och skinn. Enligt pälsbranschen kommer ungefär 85% av all päls som fötts upp på farmer medan resterande 15% kommer från djur som jagats i det vilda. Djuren hålls då i små burar där de försöker hålla sig sysselsatta genom att springa i cirklar tills de kollapsar av utmattning och hunger. Vid jakt (som en del av köttindustrin) dödas årligen en miljon djur, och omkring 100 miljoner inom svensk livsmedelsindustrin. Hur stor andel där också skinnet kommer till nytta är oklart. Ofta är huden så pass skadad att den måste behandlas i efterhand med giftiga ämnen för att upprätthålla sitt marknadsvärde. I Sverige finns det fortfarande allvarliga föroreningar av på platser där det tidigare har funnits garverier.
 
Världshandeln av läder har ökat stadigt de senaste fjorton åren, med i genomsnitt 11% procent varje år. Den mesta päls som produceras i Sverige exporteras, medan den päls som säljs här istället är importerad. De största producenterna är Kina, Italien, Indien, Brasilien och Korea. Skinnprodukter är mycket sällan märkta; därmed är det oerhört svårt att spåra skinn tillbaka till varje slakteri. Det är inte bara svårt att veta varifrån skinnet kommer, utan också från vilket djur. Hur försäkrar du dig på vilka produkter som innehåller vilken sorts hud? Och varför skulle det ena vara bättre än det andra? Samtliga djurs levnadsvillkor skiljer sig mycket från det liv de är anpassade för. De som mördas för läder behandlas inte bättre än de som mördas för päls. Än mindre de som mördas för sitt kött. Faktum kvarstår att större delen av lädret kommer från extremt plågade liv, liksom pälsen. Djuren transporteras tätt packade till slakterierna på lastbilsflak. Transportörerna pressar av ekonomiska skäl in fler djur än vad som är lagligt, en gräns som sällan är känd. Att djuren kollapsar eller inte får mat och vatten under transporterna är därför inte ovanligt. Vågar du se?
 
Med andra ord är det precis som då boskap fraktas till slakt. I samband med dessa transporter självdör varje år över 150 000 djur i Sverige, främst kycklingar. Djur transporteras också till och från Sverige, både i och utanför EU. Exporten sker för att använda djuren i avel, eller för att somliga slakterier betalar några kronor mer per kilo än svenska. Av denna anledning transporterades år 2014 totalt 36858 grisar (båda ”förbrukade” och yngre) från Sverige till Tyskland, Polen och Storbritannien. Året innan skickades drygt 13-14% av denna siffra utomlands för slakt. Väl på slakterierna möts djuren av en främmande och många gånger skrämmande miljö, en där de ofta ska tillbringa natten på. Enligt en studie från Livsmedelsverket övernattar närmare hälften av djuren på slakteriet. I denna aspekt är det ingen skillnad på svenska och utländska slakthus. Många blandas med främlingar, något som leder till social oro, slagsmål och skador. Andra får ofta står över natten i trånga endjursboxar, där de varken kan vända sig om eller klia sig samtidigt som flugor drar förbi i skiten. För ett djur som senare ska bli märkt ”ekologiskt” och är van att kunna gå någorlunda fritt innebär detta en stor omställning. När dagen närmar sig avblodas djuren ofta i varandras åsyn. Blodförlust är nämligen dödsorsaken vid all slakt.
 
Ändock slutar det inte här. Vetskapen om att skinnindustrin inte bara drabbar djuren kanske också är av intresse? Lädertillverkningen förgiftar både natur och människor där det produceras. Där förekommer slavliknande förhållanden för människor som arbetar med att skövla regnskog för att ge plats åt de betande djuren. Många arbetare vågar inte berätta om sina upplevelser med risk för att bli slagna. Det finns exempel på människor som får arbeta långt ifrån bebyggelse och därför måste bygga upp skjul utan toaletter för att sova. Utan lön. Slakteriarbetarna lever många gånger under hemska och oerhört stressade förhållanden. Naturligtvis påverkar detta också hur djuren behandlas.
 
Skinn är alltså ingen obetydlig biprodukt som man ”lika gärna kan ta tillvara på”. Att hålla djur enbart för att vi människor ska bli mätta och följa modet är inte behövligt om man har valet att stå över. Alla djur, även vi människor, har en inneboende drivkraft att leva. Djur känner både smärta och glädje. Deras liv består av känslor och relationer. Ändå utnyttjar vi dem som om de vore våra ägodelar. Vi tar livet av någon som vill leva. I djurfabriken tas deras självbestämmande ifrån dem, liksom deras frihet och lycka. På slakteriet tar människans maskiner deras liv.
 
Källor:
 
http://www.djurensratt.se/vara-fragor/djur-i-livsmedelsindustrin/slakt
http://www.djurensratt.se/vara-fragor/djur-i-livsmedelsindustrin/transporter
http://www.djurensratt.se/vara-fragor/djur-i-palsindustrin
http://www.djurensratt.se/vara-fragor/jakt/jakt-i-sverige
Upp