Friheten


Ett stort steg för en liten person som jag med tendenser till social fobi. Vid månadsskiftet flyttar jag. Till ett rum på 16 kvadrat i en mindre korridor, även kallat kollektiv. Mitt i kärnan av city. Norrmalm, av alla ställen! Tänka sig. När jag insåg att jag aldrig någonsin annars kommer bo så centralt bestämde jag mig. Inget mer pendlande, inga fler tidiga morgnar, ingen mer ensamhet i skogen. Istället får jag ett stort kök att dela med fem andra, förhoppningsvis trevliga, individer. 
 
Men, rummet är litet, som sagt. Så även om det finns ett gemenskapt sällskapsrum önskar jag att äntligen uppfylla drömmen om att bjuda hem folk till mig. Den smidigaste lösningen är då en bäddsoffa. Vad jag hört, tillräckligt bekvämt för att sova i halva veckor. Åtminstone i jämförelse med min nuvarande säng som har några år för många på nacken. Och vad jag kan se, tillräckligt bekvämt (och rymligt och enkelt) för att bjuda in till soffhäng om dagarna. Så den beställdes idag, med leverans till den nittonde. Lyckas jag inte flytta mina övriga pryttlar strax därefter har jag i alla fall någonstans att sova när veckorna därpå fylls av tentor. Och på tal om det borde jag, precis som vid förra flytten, plugga istället för att packa och rensa och sortera och organisera. Denna gång kan jag åtminstone skylla på min förkylning. Jag är helt avstängd från lärande när halsen är skör och huvudet varmt.

En onsdag på Mosaik

Vi åt så underbart god mat och jag gjorde av med hutlösa summor pengar. Och det var så värt. Kanske att jag ännu inte loggat in på mitt bankkonto, men ångesten är långt ifrån vad den brukar. Jag hade ju saknat min mamma!


Vi började med grillad ost och ipa. Jag tog saganaki och sleeping bulldogg. Mamma hade halloumi (med basilika i ringlad olivolja på, mmm) på sin tallrik och sitting i sitt glas. Det slutade med att vi turades om att beställa öl efter öl under kvällen. Valet var då alltid mellan dessa två. 


Två dagar tidigare hade jag sett ett tv-program om hur liten magsäcken egentligen är. Förstår ni då om jag blev mätt? Efter några klyftpotatisar (ni ser de där under grönsaksberget) exploderade jag nästan. Men efter två timmar och ett glas rött gick nästan alla lökbiffar, champinjoner, paprikor och tomater ner. Då svängde min syster Erika förbi så vi betalade notan och satte oss utanför på serveringen istället, medan vi skulle luska på nästa ställe. Det slutade med att vi satt kvar i kvällsvärmen till stängning. Men först tvingades jag knäppa upp byxorna (och gå in på toa för att ta av mig bhn) i och med en svullen mage till följd av laktosröror. Efteråt, när ingen av oss längre kunde tänka, tog vi taxi ut till förtorten och satt på min gamla skolgård och rökte upp de sista ciggen innan promenaden till killens säng började. 

Där stannade jag sedan i ett dygn. Och tur var väl att vi hade ätit så mycket! För dagen efter låg jag med ett bultande huvud och en mage enbart fylld av vatten, tydligen. På kvällen roffade jag åt mig en halv baguette som dagens första föda, och satte på en film. Den såg jag dock aldrig klart. Så snart jag druckit upp mitt frukost-te (kaffet var slut...) och den inte alltför goda mango-mynta-smoothien med för mycket sojadryck ska jag trycka play igen. Thelma och Louise, vi ses!

0750

  
Var är min andra kopp kaffe? Jag känner mig lika uttorkad som den där palmen antagligen är. Dessutom omringad av ljus och färg men ändå uttittad och påpressad att göra någonting särskilt. Idag känns det som måndagsmorgon. Antagligen för att jag vet med mig att jag borde sätta mig upp (ja, jag ligger i soffan redan nu) och plocka fram skolböckerna. För att hinna till nästa veckas prov har jag lagt upp den optimistiska planen att heltidsplugga ungefär varje arbetstimme (varje dag) fram tills dess. Igår blev det inte så, då skrek begäret att åka in till stan och spendera rödingar på kläder högre.

Ph. Tumblr (Markel Redondo)
Upp