Slut

Förbered er eller avfölj, för framöver kommer det emellanåt att komma måltider som består av kvalitetssäkrad fisk och skaldjur, ekologiska ägg och ystad mjölk. Härmed blir jag... ingenting. Jag tänker inte ta orden pescetarian eller Stockholmsvegetarian i min mun, även om det tycks vara vad jag går och blir nu. Det är slut på stämplar nu. Det är slut på den jag själv satt upp. Jag kan inte hålla allt jag lovar. Denna stämpel har på senare tid stressat upp mig och gett en enorm press att prestera. Varför känner jag då behovet av att förklara mig? När jag nu har flertalet andra livsmål och krav att leva upp till klarar jag inte av något som styr det mest basala. Jag vill kunna gå in fullständigt i det jag njuter av. Matlagning. Det är ju ledsamt att jag inte kan dela med mig av mina bästa matupplevelser enbart för att kunna leva upp till det jag lovat. Vem har jag lovat? Vad och varför?

De senaste veckorna har jag börjat äta fisk, efter månader med musslor och ostron som en sinnesförstärkare i min kost. Ni missade gårdagens poké bowl med bland annat currydressing och sesamsoja, pico de gallo och rödbetschips. Denna vecka kommer jag inleda med att laga ägg Florentine eller baked chilaquiles/shakshouka och se framemot en grym halloumiburgare-/lasagne. Min mage kommer göra ont och jag kommer behöva lägga energi på att beställa in laktosfritt. (Jag vet mycket väl varför den vuxna människan blir laktosintolerant.) Jag misstänker att allt ändå kommer smaka betydligt mycket mer nu när jag nekat det så länge. Förbjuden frukt, ni vet. Om jag inte kan tillaga en bit mat med full respekt för ursprunget och med hela mitt hjärta kommer jag inte heller att göra det, utan hålla mig till det gröna. Ni hör ju pressen jag sätter på mig själv. Som det känns nu så kommer jag dock successivt att återgå till en stundvis men fullständig vegetabilisk kost. Jag kommer inte sätta tänderna i en endaste bit parmaskinka eller lammytterfilé. Det finns alldeles för bra sojakött för det. Jag kommer heller aldrig råka köpa ett par mockaskor igen, och mitt smink kommer förevigat vara rättvisemärkt. Jag kommer knappast baka på ägg, och inte heller vispa någon grädde på komjölk, för efterrätter är ändå inte min starka sida. Men aldrig kommer det att bli helt strikt, förbjudande och fördömande. (Notera den första motsägelsen.) Mitt psyke klarar inte det. Jag kommer ge vika för ogrundade begär. Min lust. Aromförstärkare. Blir det alltför hjärtskärande så kommer jag agera på nytt och ha en intervention med mig själv. Jag är ingen magiker som kan substituera allt det goda i livet, hur mycket jag än experimenterar. Ibland måste man dessutom gå tillbaka till källan för att få en påminnelse om vad man faktiskt söker. Hur ska jag kunna efterlikna något jag glömt smaken av? Hur ska jag kunna vara lycklig om allt det enkla och lättillgängliga är bannlyst? Min vilja är för stor och mitt tålamod för litet.

Jag vet mycket väl hur industrin ser ut. Ännu mer vet jag hur jag själv mår. Härmed slutar jag gå bakom ryggen på både mig själv och er, mina veganföljare. Förhoppningsvis är min moral plikttrogen, likaså min miljömedvetenhet. Men det ska inte väga tyngre än jaget. Därmed kommer denna (inaktiva) blogg läggas ner och (så småningom) söker jag mig till andra forum.

Slut

Naglarna är nedbitna, magen krumpar sig trots mensvärk. Jag har ingen färg i ansiktet. Ögonen blir större och större. Samtidigt blir jag klokare. Den senaste månaden har jag knappt gjort annat än att sitta framför datorn med inlämningar, eller över fysikboken för att febrilt leta svar. Ändå har jag lärt mig en hel del. Inte minst att de extra intensiva studierna i fysik har lett till instinkten om hur rätt mina val framöver förmodligen är. Kommer jag sluta upp som medicintekniker? Jag har mål bortom min vardag.

Jag är helt nollställd. Huvudet är fortfarande frånvarande, det enda jag drömmer om natten är att jag skriver prov. Med alldeles för många koppar kaffe och för lite sömn till följd märks det på min kropp. Den har inte duschat på flera dagar. Den har inte varit i rörelse på flera veckor. Jag måste fylla på med energi för att klara av att börja springa. Därför sitter jag nu här, stirrar ut genom fönstret och bländas av solstrålarna som ibland kikar förbi. Kisar med ögonen, men jag är i alla fall inte ljuskänslig av för lite d-vitamin, och allt annat än apatisk. Det optimala vore att ta tillvara på ledigheten, innan den åter är över på måndag för att jobba varje dag i juli. Var är sommaren? Det som glädjer mig med vädret är att jag nu har en god anledning, och ingenting som stoppar mig, att helt och hållet lägga undan kurslitteraturen, ställa fram en trave skönlitteratur på svenska, engelska, spanska, och börja plöja. Lära mig om livet jag inte har levt, av gamla fransoser och fransyskor, eller flickälskande gubbar och utvandrande barn. Det skulle aldrig kunna vara något helt utopiskt. Men jag kan också tänka knappa in en serie på tvn och ta fram chipspåsen, allt annat än alternativt. Jag känner hur energin börjar återkomma, i takt med att solen skiner starkare och starkare.

Ni vet att jag tycker om mat, och älskar att laga det mer än nästan någonting annat. Ändå har jag inte varit till affären på drygt en vecka. Jag har inte ätit mer än frukost fem timmar försent och middag på rester funna längst bak i kylen. Annars har jag varit utan. Jag har gått ner i vikt utan att huden stramats åt. Min mage reagerar på allting jag väl får i mig. Förutom kaffet. Det som märks med att denna typ av studieinriktning är rätt för mig, är att jag har ypperligt svårt att slita mig för att hämta småmat. Och alltid är jag mitt uppe i någonting. Lagom till idag tog dock allting slut. Och killarna flyttar i helgen. Så, på riktigt. Vad gör jag nu? Tiden går så otroligt fort när man väl fastnar. Jag vill skynda långsamt.

Måndag

Efter tio timmar i sängen och drygt två timmars plugg ska jag nu ut och springa igen! Sedan ska jag hämta ut paket, svira om och göra sommaren osäker. 


Ph. Tumblr
Upp